I denna fas försöker vi som individer förhandla om hur läget faktiskt ser ut! Vi börjar ta in verkligheten lite mer (vi är inte i förnekelse längre) men vi köpslår – med oss själva och med högre makter. Vi vill fortfarande inte riktigt acceptera läget, utan snarare försöka PÅVERKA hur det ska bli genom att argumentera och dividera och hitta på strategier. 

 

Det är en fantastisk förmåga att kunna vara kreativ och söka lösningar på ett problem. Att titta på lösningar och försöka se saker från olika håll kan ju ge perspektiv och göra att man lär sig lösa problem bättre. Men då man faktiskt har drabbats av en förlust så handlar förhandlingsfasen i grund och botten mer om att faktiskt skjuta upp eller fördröja den insikt som förr eller senare måste komma. Den känslomässiga smärta det kan innebära. Och smärta vill ju vi människor undvika till varje pris. Inte minst psykisk smärta. 

 

I lägen då vi förhandlar med oss själva och högre makter kan det i Coronatider låta tex: ”Om jag håller mig helt och håller inomhus nu i en vecka, så får jag gå ut i helgen..?” eller ”Kära någon där uppe, om du gör så att viruset försvinner från farmors boende så lovar jag att bli en bättre människa”. Det handlar om att vi försöker intala oss hopp – och vi försöker övertyga oss om att vi fortfarande kan påverka. Vi vill så gärna återgå till normalitet att vi förhandlar med annat som vi kan tänka oss att offra. En annan del i detta är skuld – att vi själva tar på oss skulden och tänker tankar som ”om jag inte hade gjort X så hade det här inte hänt”…..fast det i detta läge inte tjänar någonting till, utan vi snarare riskerar att hamna i grubblande som bara ökar smärtan. 

 

Om vi är uppmärksamma och medvetna om hur vi resonerar så kan vi få insikter av det. Vad är det jag egentligen prioriterar? Nu och i längden? Hur skulle jag kunna göra för att klara av det här bättre? Och det är som att vi förbereder oss för nästa fas (även om man kan gå fram och tillbaka) – att trots allt behöva komma till den där känslan vi vill undvika, den som kan smärta. Fast vi fortfarande mest vägrar gå med på förlusten. 

 

I förhandlingsfasen finns mycket vilja till kontroll – att vi genom att tänka att vi kan ”välja” fortfarande kan behålla makten över händelserna. Trots att något redan hänt…

TAKE HOME:

  1. När vi fortfarande inte vill acceptera den nya verkligheten eller känslorna fullt ut så kan vi hamna i att vi försöker förhandla med oss själva och livet.

  2. Vi försöker intala oss hopp och upplevelsen av att vi fortfarande kan påverka, men vi kan också hamna i grubblande och skuldkänslor för sådant som inte är vårt fel.

  3. Om vi är uppmärksamma så kan vi se vad vi själva kan göra i krisen och vad vi kan förändra – på ett konstruktivt sätt. Vi närmar oss nästa steg men vill forfarande vara kvar i kontroll – fast förändringen redan har ägt rum