Biancas berättelse

Hej, mitt namn är Bianca och jag vill berätta om min resa med psykisk ohälsa under de senaste tio åren. Jag är uppvuxen i en trygg familj i en by ute på landet och har sedan ung ålder tränat konståkning vilket har blivit ett av mina största intressen.

Under lågstadiet och mellanstadiet hade jag kompisar men jag tyckte att det var en kämpig tid eftersom att det var svårt att hitta en grupp vänner som jag kände att jag hörde ihop med. Många vänner och klasskompisar hängde ihop två och två vilket gjorde att jag ofta kände mig som det tredje hjulet, jag hoppade runt mellan olika grupper och kände mig ofta utanför.

I högstadiet blev det ännu jobbigare, jag började tvivla på mig själv och tänkte ofta “vem är jag och vad kan jag ändra på för att passa in bättre?“. Eftersom att jag inte var intresserad av smink, hår osv. började jag ändra min kropp genom att kontrollera vad och hur mycket jag åt. Detta utvecklades sedan till en ätstörning som även ledde till panikångest som jag fick kämpa med under flera år.

Som tur var så kände jag snabbt att något inte stämde och att det inte kändes bra att påverka min kropp på det sättet, så jag pratade med en lärare och en skolkurator som sedan hjälpte mig vidare och gav mig stöd. I slutet av högstadiet vände det och jag kunde kontrollera mitt beteende, idag är min ätstörning mycket bättre och jag är glad över att jag sökte hjälp så tidigt.änner. Jag har haft stöd under hela denna tid och jag är så lycklig och tacksam över det.

Just nu mår jag bättre, jag har blivit diagnostiserad med en depression men i stället för att se det som ett nederlag ser jag det som en del av min bearbetning och ett steg närmre tillfriskning. För tillfället känner jag mig lite skoltrött och har tappat lite intresse för saker jag tycker om, men som mycket annat går känslor i vågor så jag tror att mina intressen snart känns roligare igen.

För att må bättre så tar jag hand om mitt yttre men även mitt inre. Vid behov så pratar jag med min familj och mina vänner, jag går också kontinuerligt till en kurator ett par gånger per månad. Dom ger mig stöd och finns där för mig när jag behöver. Jag är också mån om att ta hand om min kropp på ett bra sätt och jag äter bra mat för att ge mig själv förutsättningarna för att må bättre och kunna träna på ett hälsosamt sätt.

Jag har lärt mig att psykisk ohälsa inte är något att skämmas för, att må dåligt då och då är snarare en del av livet och borde bli mer vanligt att prata om. Om man ser någon som mår dåligt så tycket jag att man ska visa att man bryr sig och att man finns där för hen. Vissa kanske vill ha en kram och känna sig sedda medan andra kanske bara vill berätta om hur hen mår. En enkel sak man kan göra om man inte riktigt vet vad man ska säga är att fråga hur man kan stötta personen på bästa sätt.

För att ungdomar generellt ska må bättre så tror jag att vi borde använda oss mindre av sociala medier, det är så lätt att jämföra sig med varandra och alla redigerade bilder som finns. Internet är fullt av intryck som påverkar oss både medvetet och omedvetet och kan göra så att vi mår sämre utan att vi vet om det.

I framtiden ser jag fram emot att komma ut i arbetslivet och jobba inom restaurangbranschen. Jag vill skapa mitt eget vuxenliv, börja jobba, kanske plugga vidare och skaffa en egen lägenhet.

För andra som kanske är i en liknande situation skulle jag vilja hälsa: Du är inte ensam, våga prata och våga sök hjälp om du mår dåligt. Jag fick ett dåligt bemötande första gången jag pratade med vården men jag gav inte upp utan sökte vidare tills jag fick den hjälp som jag behövde. Det är lättare att bryta mönster och man mår bättre snabbare om man tar hjälp i tid, då blir det inte lika jobbigt att klättra upp på banan igen.

Något jag hade uppskattat i min uppväxt är om psykisk hälsa hade varit ett ämne som fler pratade om. Det borde tas upp i skolundervisningen och normaliseras bland eleverna, kanske skulle skolan kunna anordna en temadag kring ämnet? Jag tror att det finns många bra tillfällen att prata om det, till exempel inom idrottsföreningar.

Ofta vill och behöver många prata om hur de mår. Jag tror inte att man ska vara rädd för att prata med vänner, de som bryr sig om dig vill lyssna och hjälpa dig. Livet är inte perfekt och genom att dela jobbiga stunder så blir man bättre vänner och växer som människor. Vem vet, nästa gång kanske det är du som hjälper någon annan?

*Bianca heter egentligen något annat.